Jonas Runberger

This text was reviewed for the Arkus publication on the tools of the architect.

Denna bok samlar texter skrivna av den amerikanske arkitekten och teoretikern Stan Allen mellan 1989 och 1998, under ett tema som förenar teknik (i betydelsen metod), och representationen som ett medel för att skapa och realisera arkitektur. I detta sammanhang gör Allen redan inledningsvis ett antal intressanta definitioner. Han ser projektet som ett viktigt begrepp, inte bara som ett avgränsat arbetsmoment som resulterar i en byggnad, utan snarare som ett ideologiskt ramverk som kan samla teori och praktiska designtekniker till en helhet i en praktik. Han vill även se arkitekturpraktik inte som en motsats till teori, utan som en performativ praktik där den materiella produktionen är en del av kunskapsutvecklingen, snarare än ett resultat av etablerad teori eller praxis. Hans syn på arkitektens skrivande är också intressant. Han menar att tekniska och instrumentella beskrivningar är en viktig del av den diskursiva delen av arkitekturen, ett slags ”shop talk”, där man likt hantverkare diskuterar vad som fungerar och inte fungerar. På detta sätt menar han också att hans texter är en del av hans egen arkitekturpraktik, där skrivandet blir lika viktigt som produktionen av byggd miljö.

I en återblick mot renässansen diskuterar Allen betydelsen av perspektivet och projektionen. I ett annat kapitel jämförs ritningen med musikens noter eller annotation av danssteg, där skillnaden mellan tekniker för representation och arkitektur som representation blir viktiga. I en essä om Frank Lloyd Wrights Guggenheim, där han visar att Wright inte såg konstruktion som en symbolisk del av sina verk, utan som ett verktyg att genomföra den arkitektoniska idén. Det avslutande kapitlet behandlar datorn i design studion, under rubriken Terminal Velocity – fritt fall. Här beskriver han hur abstraktionen får en ny innebörd i den digitala miljön och hur digital fabrikation kan bidra till omformuleringen av modernismens syn på standardisering. Han menar också att den klassiska kompositionen ersätts av en fältmodell, där hierarkier och enskilda element smälter samman. Detta leder även till att urbana miljöer kan analyseras och förstås på ett mer ingående sätt, och arkitektur kan knytas starkare till sin kontext.

Det som är mest slående med Stan Allens samlade texter är hur han bygger ett teoretiskt ramverk runt praktiska frågor, där han genom belysande exempel utvecklar en diskurs kring tekniker, verktyg och metoder, som egentligen mest handlar om en förhöjd medvetenhet om betydelsen av dessa. Han motiverar inte arkitekturen genom metodernas förträfflighet, men understryker att de har en stor betydelse för skapandet, produktionen och resultatet. Han skapar även många kopplingar mellan historiska exempel och samtiden, och visar härmed att den senaste digitala revolutionen inte bryter mot historien, utan konsekvent bygger den vidare.